Kungen, boken och monarkin
Folket och dess valda representanter vill ha kvar monarkin, men de har ingen aning om hur de ska förhålla sig till det kungliga.
Det är väl ingen som har missat att det i dagarna har utkommit en bok i vilken det berättas om kungliga utsvävningar och eskapader av tvivelaktig natur. Er apgris kan inte avstå från att ge sig ner från trädens gröna höjd till den klafsiga dyngan i dubbelmoralens stinkande ankdamm, för att kommentera detta elände.
Men först en klargörande ståndpunkt: Monarkin är otidsenlig och kungen och hela hans anhang borde göra sitt land en tjänst och omedelbart abdikera så att Sverige äntligen kan bli ett modernt land. Men nu har vi alltså en kung och ett kungahus och de lär inte bli avsatta av folket inom den närmaste tiden, så vi får leva med detta. Men för att vi ska kunna förhålla oss till kungen behöver vi förstå något av det kungliga, och det är här problemen uppstår. För det är svårt att förstå vad det kungliga är och vad det står för, och därmed blir det svårt att förhålla sig till det.
Vad är då kungen? Frågan är svår och det kanske är enklare att börja med att reda ut vad kungen inte är. Till att börja med är kungen inte en jämlike. Han är inte en av oss. Han tillhör inte folket. Han omfattas inte av samma rättigheter och skyldigheter som vi andra. Han innehar en kunglig särställning. Man kan inte åtala kungen. Han kan inte heller bötfällas eller sättas i fängelse om han bryter mot lagen. Han får inte uttrycka politiska åsikter. Det är egentligen tveksamt om hans ens får inneha en anställning eller driva ett företag. Därmed omfattas han inte av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Likafullt är han ändå en människa, fast en kung.
Om det över huvud taget ska vara någon poäng med att ha en kung, så ska det ju vara skillnad på honom och resten av folket. Han ska kunna köra bil fort utan att någon ska lägga sig i det. Han ska kunna supa med sina jaktkompisar och vältra sig bland badnymfer om han har lust med det. (Givetvis baserat på frivilligt deltagande från samtliga inblandade). En riktig kung ska naturligtvis kunna hålla sig med älskarinnor och älskare av olika slag i den utsträckning han själv finner lämpligt, utan att någon ska behöva ha synpunkter på det. Och så har det alltid varit. Problemet är att vi andra har avlägsnat oss så långt ifrån den medeltida konstruktionen att vi har tappat förståelsen för själva kungligheten. Det omgivande samhället har utvecklats och har därför svårt att förhålla sig till sitt statsskick.
Folket och dess valda representanter vill ha kvar monarkin, men de har ingen aning om hur de ska handskas med det kungliga.
